Konsumtion
I fredags kom jag hem från 10 dagars äventyrande i USA med tre tjejkompisar. Vi hade en fantastisk semester och såg och gjorde lika många saker som jag normalt upplever på ett år här hemma. Med start på Universal Studios, Hollywoods Walk of fame och kändis-safari, till San Fransiscos vindlande gator och Alcatraz, tillbaka till Los Angeles och häng på stranden. I äkta amerikansk konsumtionsanda shoppade vi också. Skillnaden mellan i år jämfört med förra gångerna jag har varit i USA tänkte jag efter flera gånger innan jag drog mitt plastkort i betalapparaten. Behöver jag verkligen detta? Hur många timmars arbete motsvarar priset? Är det värt det? I många fall nöjde jag mig med att ta en bild av saken för att minnas den, och lade sedan tillbaka den.
Området vi bodde i inhyste ett stort (och väl påkostat) köpcentrum med designerbutiker och Nordstrom, motsvarande Sveriges NK. Konsumtionen stod helt klart i centrum. "Köp tre och få en gratis!". "Ditt liv kommer att förändras med vår produkt!". "20% rabatt på billigaste varan vid signering av medlemsskap". Inte konstigt att mitt belöningssystem lyser upp som tolvslaget på nyårsafton.
Det är bara när man kommit hem till sin lya och sitt vanliga liv som man inser; livet blev faktiskt inte omedelbart fantastiskt tack vare den nyinköpta surfplattan med 24 månaders bindningstid. Du blev snarare mer låst och ägd av de materiella tingen, ännu en gång.
